Äntligen någon som funderar kring de psykologiska mekanismerna bakom sexuell lust!

När jag var tonåring köpte jag Esther Perels bok "Jag vill ha dig - att hålla lusten levande i långa relationer" till mina föräldrar i julklapp. Ja, vi är gränslösa och jag vet inte hur jag tänkte. Hur som helst så gick åren och jag började tänka att det nog var en ganska random självhjälpsbok jag köpt en gång i tiden. Tills Robert sa att han behövde den som kurslitteratur till en kurs på Sexologmastern, då började jag tänka att den kanske ändå hade något gott med sig. I veckan kom jag att titta på hennes TED-talk och blev helt begeistrad.


ÄNTLIGEN någon som fördjupat sig i och ägnat tankemöda åt att förstå vad för psykologiska mekanismer som ligger bakom vår lust. Jag kommer bli tvungen att titta på det här fler gånger för att ta in varje idé var för sig. Jag vet inte heller om jag nödvändigtvis håller med eller gillar alla de idéer hon lägger fram men att överhuvudtaget få höra tankar kring detta ämne känns så uppfriskande så jag blir exalterad oavsett! Är det någon av er som läst boken eller vet något mer kring hennes teorier?

Här är en intervju med henne i SvD: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex-och-relationer/hemlighet-ger-naring-at-sexlivet_613617.svd

Sexlöshet i äktenskap i Japan

"Sex i stressat Japan" på svtplay.se (tillgängligt till den 24 mars)

Innan den här dokumentären hade jag en bild av hur vi i västvärlden (och tydligen räknar jag in Japan där, vet ej hur korrekt det är) desperat försöker hålla sexlusten och sexlivet levande i våra relationer och äktenskap och om det inte funkar så skiljer vi oss. Ungefär så. Den här dokumentären öppnade dock upp för en annan syn på vårt förhållande till sexualitet och sexlöshet i våra nära relationer.

I programmet målas nämligen upp en bild av ett växande problem i Japan: Gifta par har inte sex. Dock skiljer dom sig inte och skaffar nya partners utan håller ihop. Detta blir ett samhällsproblem eftersom det som en naturlig konsekvens inte föds så mycket barn vilket i sin tur är en förutsättning för ett samhälle som har ett ekonomiskt system som är baserat på tillväxt. Tydligen delar myndigheter ut små foldrar med info om "så ökar ni lusten i ert förhållande" för att försöka öka på barnafödandet. 

Det paradoxala i detta att Japan samtidigt har en av världens största sexindustrier som står för 1% av deras BNP (!). Folk har alltså inte tappt lusten generellt utan bara inom äktenskapet. En missnöjd kvinna i dokumentären berättar t.ex. hur hennes man ville ha barn men inte ville behöva ligga så alla deras tre barn har kommit till via insemination. I dokumentären får vi vidare följa flera olika personer som berättar om varför de väljer att tillfredställa sig själva på annat håll än i relationen. Detta målar upp en bild av (trots sina förhållanden) väldigt ensamma människor som inte har någon kommunikation med sina partners.  Ofta har de separata sovrum och låter bli att skilja sig bara för att traditionen bjuder så. De verkar inte kunna tala med sina partners om vad de fantiserar om sexuellt och verkar svältfödda på närhet. 

Det verkar faktiskt nästan som att det är närheten många söker, eller ännu sorgligare: illusionen av närhet. T.ex. nämns att en av de exklusivaste saker du kan göra i red light districts är att få en öronmassage. Du ligger med huvudet i en persons knä och får ditt öra ömt och omsorgsfullt rengjort och masserat. Något annat som är väldigt populärt är de kända kattcaféerna som ni säkert hört talas om, dit en person i dokumentären går för att just få lite närhet. Det är hans sätt att få utlopp för sin längtan. Andra sätt om man är singel och rik är att köpa en fantastiskt välgjord barbaradocka i silikon som dom på bilden.

Det sorgliga i detta slår mig så hårt. En person nämner hur han går ut några timmar varje kväll till en porrvideobås för att det är enda stället han får vara sig själv på. Utan krav och utan en mask att upprätthålla. Har människor blivit så främmande för att lyssna och se varandra? Har storstadens anonymitet och individualismen letat sig in även i kärleksförhållandena? Alla dessa människor som vänder sig till den här enorma sexindustrin för en stunds illusion och utan minsta hopp på att de faktiskt själva någonsin skall få uppleva det som de drömmer och fantiserar om, må det så vara ett riktigt bra knull eller en erotisk öronmassage. 

Dessutom framstår de personer som intervjuas som infernaliskt lata och självcentrerade när de  uttrycker att "Det är lättare att gå och ta hand om det själv på någon erotikinstitution. Har jag sex med flickvännen så måste jag ju anstränga mig för hennes njutning också"

I slutet av dokumentären är det en ung person som representerar en strömning i den yngre "I love me"-generationen i Japan. Han menar att han i princip saknar sexlust och är helt ointresserad av att hitta en partner. Han förstår inte varför han skall ha det eller lägga tid på det. För honom är det bara han själv som räknas, hålla frisyren snygg, ägna sig åt sina intressen och leva i harmoni med andra. Möjligtvis skulle en kunna ha en flickvän men det vore mest som en statussymbol, som märkeskläder eller någon annan assoccerar. I dokumentären menar man att det är hälften av Japans alla 20-30-åringar som lever på det här viset, assexuellt, och jag börjar undra om det här är en automatisk effekt av att vara för många varelser på för liten yta. Som en naturlig självreglering av överbefolkningen...?

Sexism och härskartekniker på facebook

En vän till mig som jag dittills uppfattat som trevlig och vettig la upp den här bilden på facebook. Jag förstod inte vad han menade med att lägga upp den. Jag hoppades innerligt att det var någon form av ironi men följande dialog utspelade sig i kommentarsfältet: 

Här har ni alltså ett ypperligt exempel på de gamla goa härskarteknikerna. Det finns inget jag som person med fitta mellan benen kan invända mot denna generalisering av kvinnor som överkänsliga och som överreagerar på mäns handlingar utan att i deras ögon befästa deras tes. De använder både förlöjligande och skam-, och skuldbeläggande härskartekniker. Ledsamt och frustrerande. Men misströsta inte, det finns konstruktiva råd och bot, läs denna braiga text om härskarteknikernas motsats: bekräftartekniker och motstrategier. 

Vad jag alltså hade kunnat gjort om jag hade funnit mig i situationen och inte hade suttit och gapat mot skärmen helt oförstående över jävligheten i detta beteende skulle kunna ha varit att fortsatt att försöka få en förklaring på vad personen egentligen menade med frågor som:

- Vad menar du med det? Jag vill att du förklarar närmare och preciserar vad det är du menar.

- Vänta nu, vad var det du sa?

- Förstår jag dig rätt?

- Vad jag hör dig säga är….. ……, menar du verkligen det? Förklara dig!

Efter denna händelse har jag lite mindre hopp och tilltro till människan så kanske sitter jag nästan gång inte med hakan vid knäskålarna utan finner mig och kan dra mig till minnes dessa strategier.

Vad får jag för att föda ett barn?

Amanzonia

Läser den här rapporten från Institutet för framtidstudier (Finns att ladda ner som pdf här.) Det är en beskrivning av en eventuell framtid om den statistiska utveckling i kvinnors favör som de senaste åren pågått fortsätter, inte bara till ett jämställt samhälle utan även vidare till ett matriarkat. I denna text tillkommer inte särskilt mycket nytt. Det mesta är gamla vanliga siffror om när kvinnor fick rösträtt på olika håll i världen osv. Den följer samma tes som Hanna Rosin driver, att kvinnorna är på väg att ta över världen. Denna diskurs dyker upp här och var, senast i P1:s Konflikt "Slutet för männen?" och SJ:s KUPÉ "I en kvinnlig värld" av Kim Wadström. 

Det finns mycket att säga om denna diskurs, bland annat troligheten att det faktiskt kommer falla ut så här och risken att det ligger feminismen i fatet att tala om dessa betingelser. Det sistnämnda dels för att risken är att vi slutar anstränga oss för att uppnå jämställdhet och dels för att den målar upp jäämställdhetskampen och feminismen som ett könskrig, något som väldigt få feminister ställer sig bakom om än någon. Hur det än är med dessa aspekter så kan jag inte hjälpa att ändå uppleva lite hoppfullhet att statistiken verkar peka på att saker och ting är på väg till jämställdhet. Något som andra gånger, alltsomoftast faktiskt, och speciellt nu med näthat osv., kan kännas avlägset och tröstlöst.

Vad får jag för att föda ett barn?
Med detta sagt så vill jag gå över till ett annat ämne som en liten passage i rapporten fick mig att tänka på. Nämligen frågan om barnafödandets vara eller icke-varande. Jag är en person som till och från funderar mycket över det här med att skaffa barn. Vill jag det? Varför är det en sån oreflekterad självklarhet för många i vårt samhälle? Jag blir ofta provocerad att det tas för givet att jag som kvinna skall vilja skaffa barn. Nu senast när vi var med i Jenny Strömstedt och Jan Carlzon ställde en fråga om poly genom att inleda med "När du får barn..." NÄR, inte OM. Suck.

Ja, ja, hursomhelst. Så sent som härromdagen tänkte jag i ett ögonblick av frustration över detta "Om det nu är så himla viktigt för patriarkatet som system med tillväxt och därigenom att vi kvinnor alstrar barn så får de väl ge mig de bästa förutsättningarna om jag nu skall skaffa ett barn. Typ muta mig, göra det så bekvämt som möjligt för mig. Typ göra så att jag inte förlorar vare sig ekonomiskt eller karriärsmässigt på att skaffa barn. Klappa mig medhårs, truga och be. Inte som nu, förutsätta att jag vill genomlida 9 månaders exorsism och fysiskt helvete och sedan ge upp på mina ekonomiska, kärriärsmässiga och surt förvärvade jämställdhetsmedel i samhället.

Det är ju helt enkelt ingen bra deal för mig som kvinna. Att dessutom binda mig i ett livslångt projekt där mina möjligheter till individualismens utlevelse och personliga utveckling blir inskränkt går emot alla andra budskap mainstream-kapitalism-tillväxt-samhället förmedlat till mig att jag bör sträva efter. Och med samma samhälles retorik frågar jag mig "Varför skall jag göra det? What's in it for me?" Om jag vill gå upp i en all consuming hobby i 15 år så finns det ju roligare saker att hitta på som jag inte förlorar lika mycket på...

Eftersom jag tänkt denna tanke tyckte jag det kändes hoppfullt att läsa dessa rader i Amazonia:

"Barn är uppenbarligen absolut nödvändiga för ett samhälles fortbestånd. Således är kontroll av barnafödande ett ultimativt politiskt vapen. Inget samhälle kan bestå utan att säkerställa framtida generationer, vilket sist och slutligen innebär att samhället måste ge dem som kontrollerar nativiteten vad dessa begär för att hålla den på tillräckligt hög nivå. När kvinnorna fick kontroll över barnafödandet, fick de inte bara den individuella möjligheten att förverkliga andra ambitioner i livet. Kollektivt fick de också ett fast grepp om sina samhällens framtid."

Detta fick mig vidare att associera till boken Egalias döttrar som utspelar sig i ett matriarkat där omvända förhållande jämtemot vårt samhälle råder (Väl värd, tänkvärd läsning) Kanske är vi på väg dit?

Icke-monogami i Jenny Strömstedt Tv4 och Ligga med P3

Mycket mediamedverkan kring icke-monogami denna veckan. Först i TV4:s Jenny Strömstedt i måndags (ligger uppe fritt tillgängligt t.o.m. måndag den 18:e mars) och sedan en intervju av min gode vän Robert Jacobsson för Ligga med P3.

I Jenny Strömstedt var det tight med tid vi hann inte få fram så mycket matnytnyttigt då frågorna som ställdes var på en nivå för totalt oinsatta, antagligen för att tittare inte skall behöva känna sig okunniga... vad vet jag?
I intervjun för Ligga med P3 fick jag desto mer talutrymme och möjligheten att faktiskt fördjupa mig i tankar kring tvåsamhet och icke-monogami, kul!

Tala Madani kränker vita, feta, medelålders män

Moderna Museet i Malmö visar just nu Tala Madanis utställning Rip image. Det är mycket feta, halvnakna, vita män. Deras smutsiga rumpor, golden showers och bilder där de plockar ut sina egna inälvor är ofta i centrum. Alltihop på ett färggrannt och grafiskt och faktiskt ganska tilltalande sätt. Mina tankar går till att det är ett förlöljligande av en annars resursstark grupp eller möjligtvis en kommentar på patriarkatet. Det jag imponeras av är hur Mandani lyckas göra dessa samhällskommentarer med detta ibland vämjeliga bildspåk och samtidigt få det att se snyggt, grafiskt och nästan fräscht ut. Känslan fräsch kommer då alltså inte från själva bildspråket utan från att det känns uppfriskande och nytt att se män porträtteras på det här sättet.

Justine & Juliette

Idag besökte jag denna fantastiska erotikbutik i Malmö. Den liknar ingenting annat i genren jag besökt; den är stilfull, mysig, och elegant. Ingen plast och stereotypa skämtartiklar så långt ögat kan nå! Jag hade kunnat tillbringa flera timmar botaniserandes, inte för att det finns så många artiklar utan för att varje liten sak är så omsorgsfullt utvalt utefter design, stil och vackra material. Och hade jag haft ett lite mer tilltaget bankkonto hade jag kommit ut med en hel hop kassar. 

Såhär skriver de själva om sin verksamhet på sin hemsida:

"Vi öppnade den här butiken för att vi saknade ett seriöst, vettigt ställe för alla som tar sin sexualitet på allvar och inte känner sig bekväma i "vanliga" sexbutiker. Vi identifierar oss inte med sex som tabu, som något som måste gömmas undan i mörka, fula och smutsiga källarlokaler. Vi tror inte på att sälja billiga skräpprodukter eller skämtartiklar med sexistiska stereotyper.

Allt vi på Justine & Juliette säljer är noga utvalt med tanke på design, kvalitet, hållbarhet och materialsäkerhet. Det är viktigt för oss att våra produkter inte bara är säkra och sköna att använda, utan även vackra att se på. Samma tänk genomsyrar vår butik där vi vill att du ska få personlig service i en avslappnad, välkomnande, öppen och ljus miljö. Vare sig du vill köpa en ömsint vibrator eller ett par kraftiga handbojor."

Väl värt ett besök för er skåningar eller andra som har vägen förbi!  Här kan du läsa mer och även handla via nätet: http://www.justinejuliette.se/