Sexlöshet i äktenskap i Japan

"Sex i stressat Japan" på svtplay.se (tillgängligt till den 24 mars)

Innan den här dokumentären hade jag en bild av hur vi i västvärlden (och tydligen räknar jag in Japan där, vet ej hur korrekt det är) desperat försöker hålla sexlusten och sexlivet levande i våra relationer och äktenskap och om det inte funkar så skiljer vi oss. Ungefär så. Den här dokumentären öppnade dock upp för en annan syn på vårt förhållande till sexualitet och sexlöshet i våra nära relationer.

I programmet målas nämligen upp en bild av ett växande problem i Japan: Gifta par har inte sex. Dock skiljer dom sig inte och skaffar nya partners utan håller ihop. Detta blir ett samhällsproblem eftersom det som en naturlig konsekvens inte föds så mycket barn vilket i sin tur är en förutsättning för ett samhälle som har ett ekonomiskt system som är baserat på tillväxt. Tydligen delar myndigheter ut små foldrar med info om "så ökar ni lusten i ert förhållande" för att försöka öka på barnafödandet. 

Det paradoxala i detta att Japan samtidigt har en av världens största sexindustrier som står för 1% av deras BNP (!). Folk har alltså inte tappt lusten generellt utan bara inom äktenskapet. En missnöjd kvinna i dokumentären berättar t.ex. hur hennes man ville ha barn men inte ville behöva ligga så alla deras tre barn har kommit till via insemination. I dokumentären får vi vidare följa flera olika personer som berättar om varför de väljer att tillfredställa sig själva på annat håll än i relationen. Detta målar upp en bild av (trots sina förhållanden) väldigt ensamma människor som inte har någon kommunikation med sina partners.  Ofta har de separata sovrum och låter bli att skilja sig bara för att traditionen bjuder så. De verkar inte kunna tala med sina partners om vad de fantiserar om sexuellt och verkar svältfödda på närhet. 

Det verkar faktiskt nästan som att det är närheten många söker, eller ännu sorgligare: illusionen av närhet. T.ex. nämns att en av de exklusivaste saker du kan göra i red light districts är att få en öronmassage. Du ligger med huvudet i en persons knä och får ditt öra ömt och omsorgsfullt rengjort och masserat. Något annat som är väldigt populärt är de kända kattcaféerna som ni säkert hört talas om, dit en person i dokumentären går för att just få lite närhet. Det är hans sätt att få utlopp för sin längtan. Andra sätt om man är singel och rik är att köpa en fantastiskt välgjord barbaradocka i silikon som dom på bilden.

Det sorgliga i detta slår mig så hårt. En person nämner hur han går ut några timmar varje kväll till en porrvideobås för att det är enda stället han får vara sig själv på. Utan krav och utan en mask att upprätthålla. Har människor blivit så främmande för att lyssna och se varandra? Har storstadens anonymitet och individualismen letat sig in även i kärleksförhållandena? Alla dessa människor som vänder sig till den här enorma sexindustrin för en stunds illusion och utan minsta hopp på att de faktiskt själva någonsin skall få uppleva det som de drömmer och fantiserar om, må det så vara ett riktigt bra knull eller en erotisk öronmassage. 

Dessutom framstår de personer som intervjuas som infernaliskt lata och självcentrerade när de  uttrycker att "Det är lättare att gå och ta hand om det själv på någon erotikinstitution. Har jag sex med flickvännen så måste jag ju anstränga mig för hennes njutning också"

I slutet av dokumentären är det en ung person som representerar en strömning i den yngre "I love me"-generationen i Japan. Han menar att han i princip saknar sexlust och är helt ointresserad av att hitta en partner. Han förstår inte varför han skall ha det eller lägga tid på det. För honom är det bara han själv som räknas, hålla frisyren snygg, ägna sig åt sina intressen och leva i harmoni med andra. Möjligtvis skulle en kunna ha en flickvän men det vore mest som en statussymbol, som märkeskläder eller någon annan assoccerar. I dokumentären menar man att det är hälften av Japans alla 20-30-åringar som lever på det här viset, assexuellt, och jag börjar undra om det här är en automatisk effekt av att vara för många varelser på för liten yta. Som en naturlig självreglering av överbefolkningen...?