Vad får jag för att föda ett barn?

Amanzonia

Läser den här rapporten från Institutet för framtidstudier (Finns att ladda ner som pdf här.) Det är en beskrivning av en eventuell framtid om den statistiska utveckling i kvinnors favör som de senaste åren pågått fortsätter, inte bara till ett jämställt samhälle utan även vidare till ett matriarkat. I denna text tillkommer inte särskilt mycket nytt. Det mesta är gamla vanliga siffror om när kvinnor fick rösträtt på olika håll i världen osv. Den följer samma tes som Hanna Rosin driver, att kvinnorna är på väg att ta över världen. Denna diskurs dyker upp här och var, senast i P1:s Konflikt "Slutet för männen?" och SJ:s KUPÉ "I en kvinnlig värld" av Kim Wadström. 

Det finns mycket att säga om denna diskurs, bland annat troligheten att det faktiskt kommer falla ut så här och risken att det ligger feminismen i fatet att tala om dessa betingelser. Det sistnämnda dels för att risken är att vi slutar anstränga oss för att uppnå jämställdhet och dels för att den målar upp jäämställdhetskampen och feminismen som ett könskrig, något som väldigt få feminister ställer sig bakom om än någon. Hur det än är med dessa aspekter så kan jag inte hjälpa att ändå uppleva lite hoppfullhet att statistiken verkar peka på att saker och ting är på väg till jämställdhet. Något som andra gånger, alltsomoftast faktiskt, och speciellt nu med näthat osv., kan kännas avlägset och tröstlöst.

Vad får jag för att föda ett barn?
Med detta sagt så vill jag gå över till ett annat ämne som en liten passage i rapporten fick mig att tänka på. Nämligen frågan om barnafödandets vara eller icke-varande. Jag är en person som till och från funderar mycket över det här med att skaffa barn. Vill jag det? Varför är det en sån oreflekterad självklarhet för många i vårt samhälle? Jag blir ofta provocerad att det tas för givet att jag som kvinna skall vilja skaffa barn. Nu senast när vi var med i Jenny Strömstedt och Jan Carlzon ställde en fråga om poly genom att inleda med "När du får barn..." NÄR, inte OM. Suck.

Ja, ja, hursomhelst. Så sent som härromdagen tänkte jag i ett ögonblick av frustration över detta "Om det nu är så himla viktigt för patriarkatet som system med tillväxt och därigenom att vi kvinnor alstrar barn så får de väl ge mig de bästa förutsättningarna om jag nu skall skaffa ett barn. Typ muta mig, göra det så bekvämt som möjligt för mig. Typ göra så att jag inte förlorar vare sig ekonomiskt eller karriärsmässigt på att skaffa barn. Klappa mig medhårs, truga och be. Inte som nu, förutsätta att jag vill genomlida 9 månaders exorsism och fysiskt helvete och sedan ge upp på mina ekonomiska, kärriärsmässiga och surt förvärvade jämställdhetsmedel i samhället.

Det är ju helt enkelt ingen bra deal för mig som kvinna. Att dessutom binda mig i ett livslångt projekt där mina möjligheter till individualismens utlevelse och personliga utveckling blir inskränkt går emot alla andra budskap mainstream-kapitalism-tillväxt-samhället förmedlat till mig att jag bör sträva efter. Och med samma samhälles retorik frågar jag mig "Varför skall jag göra det? What's in it for me?" Om jag vill gå upp i en all consuming hobby i 15 år så finns det ju roligare saker att hitta på som jag inte förlorar lika mycket på...

Eftersom jag tänkt denna tanke tyckte jag det kändes hoppfullt att läsa dessa rader i Amazonia:

"Barn är uppenbarligen absolut nödvändiga för ett samhälles fortbestånd. Således är kontroll av barnafödande ett ultimativt politiskt vapen. Inget samhälle kan bestå utan att säkerställa framtida generationer, vilket sist och slutligen innebär att samhället måste ge dem som kontrollerar nativiteten vad dessa begär för att hålla den på tillräckligt hög nivå. När kvinnorna fick kontroll över barnafödandet, fick de inte bara den individuella möjligheten att förverkliga andra ambitioner i livet. Kollektivt fick de också ett fast grepp om sina samhällens framtid."

Detta fick mig vidare att associera till boken Egalias döttrar som utspelar sig i ett matriarkat där omvända förhållande jämtemot vårt samhälle råder (Väl värd, tänkvärd läsning) Kanske är vi på väg dit?